Tidigare Arkivbitar

DISCIPLINKOMPANIET

En av inskriptionerna i Mellersta valvet fotograferat i januari 2009.

Värvade Arméns Discplinkompani flyttades över från Karlsborg till Varbergs fästning i maj 1885. Detta manskap kallades ”dissare” och var stamanställd personal vid såväl armén som flottan och vilka straffades för begångna brott och som sedan fortsatte sin militära bana. Det var även män som låtit värva sig men ångrat att de tecknat kontrakt med försvarsmakten – de slapp soldatlivet men var tvungna att fullgöra sin tid inom disciplinkompaniet. Kompaniet omfattade ungefär 100 man vilka var förlagda uppe på fästningen.

Givetvis längtade ”dissare” i likhet med de tidigare fångarna på fästningen efter friheten.

Vid renoveringsarbete i början på 1960-talet av den s k generalsvåningen – troligen avses här en våning i Kommendantshuset – påträffades en bit spännpapp (VMA6852b) med en text som vittnar om denna längtan. ”Detta tak är spänt och målat af No 94 Kling Af 10 Håkansson Den 13 Ocktober 1893. No 94 har 13 dygn qvar på D K Lefve Friheten.” Versalerna D K står naturligtvis för disciplinkompaniet.

I Mellersta valvets första våning finns från 1890-talet ristade eller skrivna inskriptioner på norra gavelväggen. Även här – vilket framgår av bilden ovan – räknade man dygnen till den så varmt efterlängtade friheten!

”Dissarna” fick i likhet med straffångarna arbeta i stenbrottet hos Kullgrens Enka. De kunde tjäna 20 till 30 öre om dagen i flitpengar. Företaget betalade till´kronan för arbetskraften med 23 öre för varje dagsverke. Fångarna ägnade sig även åt hantverk och modellarbeten; flera av dem var duktiga hantverkare.

Någon särskild fruktan injagade tydligen inte fångarna vid disciplinkompaniet – i alla fall skrämdes inte badgästerna av dem. I Alfred Levertins häfte ” Varbergs hafskuranstalt” från 1888 står det nämligen: ”Hvarje sommar vallfärda dit upp (det är fästningen som avses; min anm) skaror af badgäster, för att från vallarna njuta av den härliga utsigten, och aldrig har ringaste obehag vållats dem från disciplinsoldaternas sida.”

Den 30 april 1897 upplöstes disciplinkompaniet för alltid. Internerna återvände till sina hemorter men en del stannade emellertid kvar i Varberg och bildade familj här.

/Eva Berntsson Melin

Varbergs nämndemannaförening

I arkiven döljs mycket i de långa raderna av arkivkartonger. Så innehåller Folkrörelsernas arkiv i norra Halland handlingarna för Varbergs Nämndemannaförening. Där bland protokoll, års- och revisionsberättelser samt övriga typiska föreningshandlingar finns ett rart guldkorn, nämligen pastischen ”Nu fär nämndeman till tings…”.

Stycket är författat av nämndeman Frithiof Bengtsson i samband med ett föreningsmöte i mellandagarna år 1986. Han var verksam som hembygdskonsulent och föreläste ofta om August Bondeson. Och det är i den halländske författarens anda som Frithiof Bengtsson skrivit sin berättelse på dialekt, som var en upplevelse att höra honom läsa! Nedan följer några utdrag ur skildringen som visar hur det var förr och hur illa det har gått:

”I skollen saitt far när han for te tings. Stor å vöri va han som ai nämndeman ska va. Pao rocken hade han swart sammetkrave å den ronne styvingen satt som ei kongakrona pao huet. Å som kongs stai han ut pao farstetrappen. Där frammanför sto den röekrade Tidahölmskärran te rais. Mor kom ud å ei sista gaung sao te kravatyet pao far. Drängapågen bocka å räckte fram tömmena. Mä desamma lae dao den lella gula mären tebaga örenen. Å sao bar de iväj.”

Stolta stod så både nämndemannafrun och drängen kvar på farstutrappan och såg på när nämndemannen körde iväg och till slut försvann i fjärran. Och bak gardinerna i de olika torpen och gårdarna i byn kikade folket förstulet fram. ”Nu fär Storegåraren te tings… Nu ska nämndemannen ud å döma tjyva och banditer…Månntro om han ente blir härasdommare te nyauret…” I berättelsen utvecklas bakgrunden till varför Storgårdsbonden blivit nämndeman – det låg så att säga i släkten och att man var självägande bonde. Han avslutar sina tankar med farhågan att ”…sao kan ju vem som hälst bli nämndeman nu för tien.” Och dyster beklagar sig han längre fram: ”Nää. Haile glansen över nämndemännen e börte. Ingen som skrabar mä foten å bockar. Ingen nämndemansmor som rättar te kravatyet pao far när han ska iväj. Ingen drängapåg å ingen Tidahölmskärra. Nu komma dai färane i fölkvaugna å drecka fölköl pao nämsta bar. Pao farsa ti hade nämndemännen reserverat bor pau Stasshotellet. Å dai drecka varm ponsch te ärterna.”

Arkivet Varbergs Nämndemannaförening innehåller även tre visor diktade av en annan känd hallänning, nämligen Karl-Olof Andersson, som framfördes på nämndemannaförenings julmöten 2003 och 2005. Visor är för övrigt något man kan finna i flera andra föreningars arkivhandlingar.

/Eva Berntsson Melin

Bilden är ett utsnitt av den färglagda teckningen som Frithiof Bengtsson gjorde som omslag till sin berättelse.

MINNESTAVLOR

I hemmen på 1800-talet hängde ofta minnestavlor på väggen som dokumenterade någon viktig händelse i familjens liv – såsom dop, konfirmation, bröllop och begravning – och av dessa tavlor återfinns flera på museer.

Minnestavlorna kopplade till personer som fyller år eller firar bröllop är ofta målade akvareller som fäst på en tjockare pappskiva och sedan ramats in. För begravningstavlorna, som är den vanligaste minnestavlan i Halland, har tekniken silhuettklipp av svart papper vanligen använts.

Denna bröllopstavla återfanns omärkt i samlingarna får några år sedan

 

Bröllopstavla utan proveniens

Denna tavla är målad på papper och har inte ramats in. Den har framställts för att hugfästa minnet av vigseln strax innan jul 1863 mellan Carl Olsson och Katarina Andreasdotter. Ofta ägde ett bröllop rum vid tiden nära jul och nyår, för då hade man ett välfyllt matförråd, eftersom man nyligen hade slaktat och skörden var bärgad.

Följande står att läsa på tavlan: ”Carl Olsson Född den 1 Sept. 1817 Katarina Andreasdotr. Född den 29 Nov. 1816. Sammanwigde den 18 Dec. 1863.” På tavlan finns också en bön: ”Behåll oss Herre! wid det hopp, att du wår lefnads dunkla lopp, till ljusets hem ledsagar, wårt hierta gläd wår anda stärk, och främja wåra wåra händers werk i alla wåra dagar:- Gif oss och wåra barn din nåd, och war med oss i råd och dåd, lär oss beredda wara hwar stund att hädanfara.”

Eftersom bröllopstavlan saknar proveniens sökte jag i CD-skivan Sveriges befolkning 1890 sammanställd av Sveriges Släktforskarförbund för att försöka hitta paret. Frågan är dock om jag hittade rätt personer – födelseår och brudgummens namn stämmer men vad gäller bruden så överensstämmer hennes förnamn och efternamn bara nästan. Man kan dock alltid spekulera….

Det kan alltså ha varit Carl Olsson, född 1917 Grimmareds socken, som i december 1863 gifte sig med Cahtrina Andersdotter. Hon hade fötts året tidigare i Spannarps socken. Dessa bodde i Hunnestad N:o 1 vid folkräkningen 1890 och tillsammans med dem även sonen Lars Gustaf Nilsson, kallad hemmansägare och född 1857. Före giftermålet om det nu är rätt personer….

I hushållet ingick också Katarinas/Cathrinas syster, pigan Anna Lowisa född 1849 i Hunnestad, samt drängen Adolph Abrahamsson, född 1869 i Karl Gustav – en grannsocken till Grimmared. Båda socknarna hörde hemma i dåvarande Älvsborgs län.

Gåva av Lizzie Henriksson till museet 1987.

Bröllopstavla med känd historia

Denna detaljrikt bemålade papptavla med blommotiv har ett bakstycke och ram av trä med guldfärgade hörn och åtta pålimmade glasskivor. Texten lyder: ”Johannes Andersson född den 24 februari 1849, Albertina Johansdotter född den 21 mars 1846, sammanvigdes den 29 maj 1873. Hielp oss o Gud! i dina bud här warandra få tillsammans, att wi hos dig, ewinerlig må gladelig få sammanlefwa amen. Psalmb. 195:8.”

Detta brudpar var givarens morfars föräldrar. Johannes Andersson var lantbrukare på Rygård i Träslövs socken Albertina Johansdotter var verksam både som lärare och sömmerska.

/Eva Berntsson Melin

Dela detta med dina vänner