Arkivbiten

Föremål ur våra samlingar, personer i Varbergs historia och om våra halländska traditioner!

Supkopp

Snapsglas från samlingarna

”Sup lagom” – så står det lite uppfordrande på glaset som rymmer drygt 10 cl. Glaset ingår i den s k Bexellska samlingen, som änkan Cecilia Bexell efter riksdagsmannen Alfred Bexell avyttrade vid en offentlig auktion i början av augusti 1916 i Bålastugan.

Norra Hallands Kulturhistoriska Förening, i dag Föreningen Varbergs Museum, som bildats samma sommar köpte då grundstommen till länsmuseets samlingar.

Om glaset är inte mycket annat känt än att det kommer från Skummeslövs socken, Höks härad i Laholms kommun. Förutom uppmaningen är även årtalet 1767 och en blomsterslinga påmålade. Sådana här supkoppar, som till formen påminner om bägare av tenn eller silver och med liknande inskrifter, var vanliga produkter de svenska glasbruken. Många grundades just på 1700-talet.

Brännvinet var känt i Sverige redan under medeltiden men kom i mer allmänt bruk under 1600-talet och blev genom husbehovsbränningen en vardagsdryck. Bruk av brännvin ledde i många fall till missbruk. Ofta tröstade man eller ”stillade” barn genom att låta dem suga på en tygklut doppad i brännvin! Bredvid vissa färdvägar fanns förr s k suptallar. Där stannade gärna de vägfarande för att ta sig en sup och ibland också en matbit. Böndernas hästar blev så vana vid detta att de självmant stannade vid sådana tallar. År 1890 tjänade en dräng173 kronor om året jämte fri kost och bostad. För en liter sädesbrännvin fick han punga ut med 1 krona och 20 öre.

Det är inte förvånande att den äldsta organiserade folkrörelsen är nykterhetsrörelsen, vars första genombrott kom på 1830-talet. Kampen mot alkoholmissbruk återupptogs och intensifierades under senare delen av 1800-talet och kring sekelskiftet. Sveriges första folkomröstning 1922 handlade om sprit – den s k förbudsomröstningen. I Halland röstade 10.872 för ett förbud medan nej-sidan samlade 32.501 röster.

Så oavsett hur mycket glaset rymmer och om än uppmaningen rymmer ironi är den värd att beakta.

/Eva Berntsson Melin

Varbergs BoIS i Superettan – klubben är högaktuell!

Idrott på elitnivå både generar och fordrar pengar – därför är det så viktigt för idrottsföreningar att få en ekonomi som bär. I slutet av 1970-talet kom ett förslag på hur man skulle få pengar till kassan – lokalmynt! Det var Nils Thore Nilsson, tidigare verksam som VD vid Trelleborgskoncernen, som väckte idén när han återvände till Varberg och anställdes på Monark. Något liknande hade fungerat i Trelleborg. Nils Thore Nilsson, som var son till Drätselkammarens ordförande Nils Nilsson (s), var f d brottare i BoIS.

Några av lokalmynten som ingår arkivet för Varbergs BoIS, vilket förvaras i Folkrörelsernas arkiv i norra Halland.

Detta blev ett samarbetsprojekt mellan föreningen Varbergs Boll- och Idrottssällskap /BoIS/ och Skandinaviska – Enskilda /SE-/banken. Från SE-banken deltog Bertil Davidsson. Denne hade bland annat ordnat artister till eldfesterna i simstadion vilka Varbergs BoIS arrangerade. Tanken var att lokalmynten skulle fungera som en annan – och roligare – variant av presentkort. Givetvis var de lokala köpmännen införstådda med tanken. Syftet var att Varbergs BOIS skulle tjäna pengar till sin verksamhet.

Mynten gavs ut i tre valörer – koppar, silver och guld – och värdet var 10 kr, 150 kr samt 1000 kr under åren 1980, 1981 och 1982. På samtliga mynts ena sida återfinns Varbergs stads vapen med angivande av värdet samt texten ”LOKALMYNT FÖR VARBERGS KOMMUN”. På omstående sida för år 1980 återges Varbergs fästning södra sida med texten ”VARBERGS FÄSTNING 1200-TALET” samt årtalet, för år 1981 Societetshuset med östra fasaden med texten ” SOCIETETSRESTAURANGEN – VARBERG” samt årtalet och för år 1982 Varbergs kyrkas västra fasad med texten ”VARBERGS KYRKA” samt årtalet.

Projektet slog inte väl ut och därför utgavs lokalmynten endast under dessa tre år.

En “kick-off” på “nya” Påskbergsvallen 1975 med den – då – imponerande läktaren i bakgrunden. Okänd fotograf

Påskbergsvallen i Varberg invigdes av kung Gustaf V – V-Gurra kallad – 2 juli 1925. Detta är hemmaarenan för såväl Varbergs BoIS som Varbergs GIF och eftersom det förra laget deltar i Superettan har arenan bl a fått belysning. Här har svenska landslaget tränat och likaså en del utländska lag.

/Eva Berntsson Melin

ETT ANNORLUNDA BÄLTE

Något konfunderad kikade dåvarande museichefen Bengt-Arne Person ner i en gammal plastkasse som med en tung duns ställts på bordet i hans rum. Ur kassen lyftes ett praktfullt bälte upp av fru Olga Demeter, f Taikon, och hennes son – kontrasten mellan Domus-kassen och det rikt arbetade bältet i silver var påtaglig!

Bältet har varit utställt på museet alltsedan det skänktes år 1970

Bältet från 1800-talet är av silver och består av ett spänne, elva plåtar med pålagt filigransarbete, nio amerikanska endollarmynt, tio ryska mynt samt ett mexikanskt mynt. Samtliga mynt är präglade mellan åren 1878 till 1904. Sju av plåtarna är besatta med en halvädelstenen karneol. Bältets diameter är 34 cm och det väger 1,6 kg. Ursprungligen bestod det endast av mynt men senare kom bältet att utökas med spännet och silverplåtarna. Det arbetet utfördes av en silversmed i Gävle år 1906. Bältet är ett arv från den ryska Taikon-släkten.

Detta var, deklarerade änkan, en gåva för att hedra hennes man Markus Demeters minne och som en gärd av tacksamhet gentemot Varbergs stad. Här hade familjen erbjudits en människovärdig bostad och barnen fått gå i skolan – ja, överhuvudtaget hade man blivit sedd som en fullgod samhällsmedlem.

Romer, som tidigare kallades zigenare, är ett folk med en stark identitet och en levande kultur som, trots 500 år av förföljelser, överlevt ända in i våra dagar men är för många svenskar en okänd folkminoritet. Man har – fast man mött förakt och förnedring – lyckats värna sin egenart och kultur, bl a tack vare stolthet och djupt kända familjeband. Den första noteringen om romer i Sverige finns i Stockholms stads tänkeböcker år 1512. Dessa 30 familjer uppfattades som ett förnämt folk men den uppfattningen ändrades redan efter ett par år. Så kom Gustav Vasa senare att se dem som spioner och det var först i vår tid som förmyndarattityden gentemot denna etniska grupp hävdes genom den nya sociallagstiftningen på 1980-talet. Men romerna ses fortfarande med misstrogenhet.

Har en släkt funnits i Sverige sedan 150 år tillbaka så talar man om svenska romer; det uttrycker nog ganska väl hur man upplever sig själv: Man är såväl rom som svensk.

/Eva Berntsson Melin

 

Dela detta med dina vänner