Det hände för 404 år sedan!

Inlagt den i kategorin Övrigt.

Christian.IV

Läs om de ödesdigra dygnen 20–21 februari 1612

Kalmarkriget rasar mellan Danmark och Sverige sedan våren 1611.

Natten till den 20 februari, när de flesta av stadens invånare ligger och sover, omringas Ny Varberg av svenska trupper. Snart tar svenskarna sig in i staden, bränner och skövlar och dödar eller tillfångatar de överrumplade invånare som inte hinner fly.

Christian IV befinner sig nu med sina trupper i närheten av Kungsbacka, men när han får veta att Ny Varberg bränts skyndar han tillbaka söderut för att hinna ikapp fienden. Sent på eftermiddagen den 21 februari möter den ungefär 2000 man starka danska hären, förstärkt med soldater från Tyskland, de svenska trupperna på runt 4000 man, varav en del skotska, engelska och franska knektar, i ett slag vid Kölleryds hed vid Skällinge. Svenskarna, som leds av Gustav II Adolfs kusin, hertig Johan, och riksmarsken Jesper Mattson Cruus, har genom utsända spejare fått veta att danskarna närmar sig och de har hunnit formera sig och är beredda. Danskarna är uttröttade efter flera mils ritt och dessutom underlägsna i antal, men Christian IV ger order om anfall. Striderna varar inte länge – ganska snart förstår danskarna att slaget är förlorat och flyr över den snötäckta heden för att bege sig mot fästningen och sätta sig i säkerhet. Många dödas i flykten, däribland ett flertal högt uppsatta danska adelsmän som Christian Barnekow, Steen Olufsen Rosensparre, Frants Rantzau och Peder Stygge. Några källor talar om ungefär 300 döda. Kungen lyckas förföljd av svenskarna ta sig någorlunda helskinnad till Varbergs fästning, där han genast börjar ge order till slottsherren Mogens Gyldenstierne om att skaffa fram fler soldater till fästningens försvar.

Senare beskriver slottsprästen på Varbergs slott i ett brev till en kollega i Köpenhamn hur kungen några dagar efter slaget låter skicka rustvagnar till slagfältet för att hämta de döda adelsmännens kroppar upp till fästningen.

” Af de danske Herremænd, som slagne ere, ere disse de fornemste: Frantz Rantzau, (Bredes og Gerts Broder), som gandske ynkelig var medfaret, Christen Barnekou, Steen Rosensparre og Ped. Stygge. Disse fornemme Mænd med andre bleve dræbte den 21 Febr. om Fredag Aften, Klokken var ved 5 Slet, bleve afførte alle deres Klæder, laae saa under bar Himmel udi Frost og Kuld den Nat over, Loverdagen, Søndagen og saa indtil Mandag Aften, som var d. 24 Febr., paa hvilken Tid de bleve førte til Warbierg Slot i Kongens Rustvogne, kolde som Jern og stive som Staal, og nøgne som de vare fødte af Moders Liv, undtagen Blodet som var rundet af Saarene.”

De vanliga soldaters kroppar som låg kvar på heden togs troligen om hand av de omkringboende bönderna. Eftersom vintern 1612 var omvittnat kall, och snön och tjälen låg djup vid tiden för slaget, kan man inte ha begravt kropparna på sedvanligt sätt. Kanske fick man istället hugga hål i isen på ett närliggande kärr, och göra sig av med liken där. Så sent som bara någon generation tillbaka uppmanades traktens barn av de äldre att akta sig för att dansken kunde komma upp ur kärret i skogen…

 

Christian IV. Foto: Det nationalhistoriske museum, Fredriksborgs slott, Danmark

Dela detta med dina vänner