/  Hallands historia

HALLANDS HISTORIA

Människor har vistats i Halland sedan inlandsisen smälte bort för drygt 10 000 år sedan. Spåren efter dem ser vi i oräkneliga stenåldersboplatser, stenkammargravar, bronsåldersrösen och stora järnåldersgravfält med sina resta stenar.

 

HALLANDS HISTORIA UNDER 1000 ÅR

I Halland finns över 15 000 fasta fornlämningar registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister.

Från vikingatiden tillhörde Halland Danmark. Under 1000 och 1100-talen ökade folkmängden och därför behövde man också odla upp större del av marken. Inlandet bebyggdes och nu uppfördes stenkyrkor i varje socken.

Under 1200- och 1300-talen växte adeln fram och började bygga borgar för sig och sina riddare. Varberg och Lagaholm blev kungliga borgar. Städerna Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka grundades alla under 1200-, 1300- och 1400-talen.

Perioden 1305 – 1365 blev mycket orolig i Halland. Norra Halland bytte styre åtta gånger under dessa 60 år, och södra Halland bytte så många som tio gånger. Norra Halland tillhörde under perioder ett eget Västkustrike men från 1365 var Halland åter en del av Danmark.

Städerna utvecklades under 1400- och 1500-talen. I Halland var det speciellt Halmstad och Varberg som byggdes ut. Ökad ekonomisk styrka och nya reformatoriska idéer bidrog till att dessa städer var bland de drivande i det stora danska stadsupproret 1534 – 1536 – kallat “Grevefejden”.

En mycket svår period för Hallands invånare inträffade 1563 – 1718. Under denna tid utkämpades en mängd krig mellan Sverige och Danmark med bland annat Halland som krigsskådeplats. Vid freden i Brömsebro 1645 övergick Halland till att bli en svensk provins.

Under 1700- och 1800-talen skedde en stark utveckling på den halländska landsbygden – den agrara revolutionen. Bönderna blev självägande, stora nyodlingar skedde och redskapen förbättrades på ett genomgripande sätt. Skiftena gjorde att de 1000-åriga bondbyarna delades upp.

Halland industrialiserades ganska sent och i liten omfattning. Industrier etablerade sig från 1800-talets slut främst i Halmstad, Varberg och Falkenberg. Halmstad, som blev residensstad i Halland redan på 1600-talet utvecklades vidare under 1900-talet till den klart största staden.

Halland har alltmer blivit ett län för turism. Landskapet, stadslivet, evenemangen och kulturlivet har haft stor betydelse för att skapa den idag mycket viktiga turistnäringen, men det är framför allt de många havsbaden som lockar besökare utifrån.

KRIGSEPOKEN I HALLAND 1563 – 1718

Fem krig mellan Sverige och Danmark har drabbat Halland. Dessa utspelades 1563 – 1570, 1611 – 1613, 1643 – 1645, 1657 – 1660 och 1675 – 1676. Därefter pågick svensk-danska krig utanför Hallands gränser, främst under tiden med Karl XII som regent. Freden slöts 1721, efter hans död 1718.

Krigen drabbade de halländska bönderna och stadsinvånarna väldigt hårt. De krigande arméerna kunde inte föra med sig tillräckligt med mat utan måste skaffa den där de drog fram. Såväl svenska som danska trupper plundrade halländska gårdar på boskap, spannmål och förnödenheter. För att hindra fienden från att göra detsamma brände de också ofta gården efteråt. 

Förutom bortfall av förnödenhet på grund av krigen, så tyngdes Hallands invånare av kraftigt ökade skatter i form av dagsverken på de stora fästningsbyggena i Varberg och Halmstad. Det har beräknats att norra Hallands bönder fick lägga två miljoner dagsverken på att forsla sten och jord till Varbergs fästning mellan 1588 och 1618.

Som en följd av krigen blev Halland 1645 svenskt. Först fick landskapet behålla dansk lag, men från cirka 1680 genomfördes en försvenskning. Då infördes svenska som officiellt språk i bland annat gudstjänsten, och svensk lag skulle hädanefter gälla. Den nya överheten var dock ganska mild mot hallänningarna, så övergången till Sverige blev inte så dramatisk som till exempel i Skåne.

UPPLYSNINGSTIDEN I HALLAND

Efter freden 1721 började ”Upplysningstiden”. Från England och Frankrike kom nya idéer med ett kritiskt tänkande som tonade ner religionens betydelse och vände sig mot vidskepelse. En mer vetenskaplig syn tog vid, som förespråkade förnuftet och samhällsnyttan. Inte minst naturvetenskapen fick ett uppsving. 

I denna anda gjorde Linné sina resor genom de flesta av Sveriges landskap och skrev digra reseberättelser. Han kom dock inte till Halland, men flera av hans samtida kollegor gjorde det. 

Men de upplysningspersoner som blivit mest kända i Halland är prästen Gustaf Fredrik Hjortberg i Vallda och prästen Pehr Osbeck i Hasslöv. Båda åkte kring 1750 med Ostindiska kompaniets skepp till Kina och gjorde anteckningar och samlade in märkvärdigheter. Osbeck var systematikern som under sin prästtid i södra Halland skrev om dessa och andra iakttagelser i flera publicerade böcker. Hjortberg var mer en mångsysslare: Han fick inte så mycket publicerat men ägnade desto mer tid åt att arbeta som läkare och veterinär. Han arbetade fram behandlingsmetoder och mediciner för att bota både människor och kreatur. Dessutom utvecklade han bland annat nya jordbruksmaskiner för att underlätta och effektivisera jordbruksarbetet. 

HALLANDS LÄN OCH LANDSKAP

Fram till 1970 var Hallands län och landskap samma område. I landskapet fanns ungefär 90 socknar, som var de tidigaste kommunerna. Men med kommunreformen 1970 slogs många små kommuner ihop till storkommuner, som då ibland kom att innehålla delar från två landskap. Två socknar har på så sätt hamnat utanför Hallands län, och elva har inkorporerats.

Lindome socken tillhör landskapet Halland men ingår numera i Mölndals kommun i Västra Götaland. Likaså tillhör Östra Karup landskapet Halland men ingår numera i Båstads kommun i Skåne. Från Västergötland har Hallands län fått Kungsäter, Gunnarsjö, Karl Gustav och Grimmared som ligger i Varbergs kommun samt Älvsered som ligger i Falkenbergs kommun. Från Småland har Hallands län utökats med Unnaryd, Jälluntofta, Landeryd, Långaryd, Färgaryd och Femsjö – alla i Hylte kommun.